eli & oskar

full­än­da ett band mel­lan två in­di­vi­der
de går ut i nat­ten
de har var­and­ras säll­skap skull och
kön, som be­last­ning som kan för­stö­ra så många
helt en­kelt in­te in i den­na ek­va­tion —
hon ger ho­nom med sin egen vak­sam­het
kor­ten har de­lats ut för si­na egna år­hun­dra­den av
ång­est, men hen­nes vis­dom är stor och
hon vet att minst nu,
hon har en vän, hon i själ­va ver­ket har så myck­et mer,
hon har en föl­je­sla­ga­re som för­står hen­ne till­räck­ligt att ve­ta
han kom­mer ald­rig rik­tigt för­stå hen­ne &
så ac­cep­te­ra det­ta fak­tum, kän­ner oskar på sam­ma sätt,
att ing­en an­nan än eli skul­le ta sig tid att ens för­sö­ka
att för­stå ho­nom.

de trot­sar den lo­gis­ka död re­la­tio­ner, des­sa två,
de trot­sar sam­häl­let som vill dem att kon­ver­te­ra, så snabbt att
pes­si­mism,
ef­ter­som det stry­per al­la unga så väl —
de trot­sar al­la “gud” som tyd­ligt an­ses dem bå­da
“för­döm­da” från bör­jan &
än­nu,
de är till­sam­mans &
det är vet­tigt.